"Äääöör de braooo elle?"
Sverige har fått Hybris!
Jag har länge tänkt på hur vi beter oss här vi vårt avlånga land när det kommer till hälsningar och möten.
Utifrån vad jag har sett i min dagliga miljö så har Sverige fått hybris och tror att vi "måste" vara trevliga även fast vi inte känner för det, om inte så gömmer vi oss istället för att vara "otrevliga".
Det jag speciellt tänker på är möten med personer som inte riktigt är i din närmaste vänskaps-krets, men inte heller en "total stranger". Den här personen är den man kan börja prata minnen med klockan 2 på cafét, eller möta på NK mellan hängen, för att sedan fråga lite snabba 1 2 3 frågor. Helt enkelt en fullt reko distans polare.
Men saken blir när man träffar personen i ett icke "part mode" eller inte med någon uppenbar frågeställning, då kommer den fega men snälla Svensken fram i oss.
Vi säger att jag går gående på biblioteksgatan, också känd som gatan där man just gör osmakliga möten med alla man inte känner för att träffa. How ever, jag går ner mot min boning då jag plötsligt på distans ser "vännen" kommas gående vid kapplans. "Fan" tänker jag, inte nu. Jag ser risig ut, stressad, pallar inte. Flera scenarion kan tänkas. Men han ser mig också, våra blickar möts lite halft men inte tillräckligt för att det är deffenetivt säkert att man såg den andra, något man kan hävda vid det efterföljande mötet, "nä men oj, jag såg inte dig", men det är så klart helt självklart att man såg varandra, Man är inte 86 och bor på solhöjdens pensionat. 
Nu börjar det ialla fall närma sig ett "encounter" av hög grad, ingen av oss vill stanna och prata, samt tackvare hur förrädisk liten gatan är så går inte ett snabbt avvik i annan riktning utan att man ser ut som ett riktigt jubel.
The Encounter
NU möts vi, det känns som "the battle of Alamo" men nu är det dags att ta tjuren vid hornen....vi säger båda samtidigt "ööääarr det braao elle?" och sen går vi lika snabbt som vi sågs....
????
Är det bara jag som känner igen mig och tycker att detta är något av det töntigaste som existerar?
Jag menar, vad får vi egentligen sagt? Jo...Inget! ingen svarade på den andres fråga, man lyssnade väll inte enns, eller rättare sagt man behövde inte lyssna för man visste 10 meter innan vad man skulle säga och vad som skulle komma tillbaka. Vi vill bara få det överstökat och samtidigt inte varit "dumma" eller "otrevliga" och bara nickat, eller kanske tagit tiden att ställa en RIKTIG FRÅGA!!!! Men det gör vi inte, dock händer det att vi säger jo det är bra. Men vad betyder bra? Är det bra som att du vunnit på lotto, är det bra för att du inte dött i cancer? "Bra" är det mest allmänna och random ord som finns.
Jag har då undrat över hur det skulle vara om man bröt mönstret och sa något i stil med "Nej det är inte bra, jag mår skit dåligt, jag har diarée, ont i huvet, jag har urinvägsinfektion och jag har köpt upp alla mina pengar på smöre bröd. Skulle personen då vända sig om och ta sig tid åt mig? eller skulle personen bara fortsätta i det robott likna mönster den haft innan och inte enns uppfatta störningen för att han/hon är så säker på att svaret just var "bra" eller "äääööörr de braaoo elle?".
Är vi så tråkiga i det här landet? Japp det är vi!
Viss överdramatisering förekom......
GOD SAVE THE QUEEN
/F.Urde